ångest

 Jag önskar verkligen att det finns en off-knapp. Har haft seriösa ångestpåslag sedan jag öppnade ögonen fem i sex efter en natt med knappt två timmars sömn. Är inne i en dålig vända, ångest som går på repeat för allt och ingenting och måendet är bottenlöst. Ingen samtalstid eller läkartid den här veckan och hade behövt båda. Inget jag gör känns bra nog, det finns ingen som helst lust att vilja existera när jag vaknar på morgonen om jag ens sovit. Tankarna på nätterna är svarta och det är tämligen omöjligt att se någon som helst ljusning.

Kramar liten allt jag kan och medan han är vaken så är jag så fokuserad på honom och vardagsgöremål så att jag inte ska drunkna och bli liggande i en ångesthög. Nu sover han och Matte jobbar borta några dagar och det tar så mycket kraft att hålla ihop allting. Kräver väldigt mycket kraft att funka på jobbet och hantera resten när man bara vill gömma sig under täcket och inte kliva upp igen. När allt känns meningslöst och att man är en värdelös varelse som ändå inte kan tillföra något som människa.

Klart jag fattar att det påverkas av minimal sömn, brist på mediciner och samtal, en balansgång på kanten, men jag blir så oerhört trött på darret, vingligheten, paniken, ångesten och alla jobbiga tankar som knappast vill en väl. Så trött. Försöker verkligen fokusera på allt bra som jag har omkring mig, men det funkar inte så. Vet inte ens hur jag ska kunna sova i natt, det är inte så lätt när snurrat drar igång och liksom vägrar stanna upp och stilla sig och för att få ro att sova måste det bli lite stilla.

faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

meningslöst

Drottningtorget  på fotot, från i morse när jag åkte till jobbet. Vackert, vårligt och så outhärdligt meningslöst. Borde få energi och bra feeling, men det gör bara ont i själen. Så många OM, men vad tjänar det till? Just ingenting. Vår, med våren kommer livet, allt blir pånyttfött och jag känner bara livsleda och meningslöshet. Inte blir man glad av det. För det var ju så att hopp och glädje skulle fått växa nu, istället för att försöka härda ut.

Så tungt att gå upp och gå ännu en dag och jag fattar inte hur alla andra motiverar sig till att orka?? Allt vackert och vårfint känns som ett hånflin när kylan lagt sig strängt över det som höll på att smälta, som skulle vara ett spirande hopp. Som bara slutade existera, det är inte lätt att själv existera då. Hjälper inte att solen försöker värma för i själ och hjärta är det svart och kallt som natten. Dit in når vare sig ljus eller värme.

bottenlöst

Ibland slår livet till en med en knytnäve rätt i magen, slår undan benen på en så man faller ner i det bottenlösa och tappar all luft. Hopp, drömmar och idiotiska planer som man varit naiv och dum nog att måla upp mot bättre vetande krossas som en spegel vars glas splittras i tusen bitar. Det som kunde varit, som skulle varit rycks bort från en och kvar öppnar sig en bottenlös tomhet och smärtan spetsar en som en kniv som skär igenom allt. Det går inte att värja sig, går inte att förändra och det är lika definitivt som döden och den skälvande stund av liv, av hopp är för alltid borta. Det är över och det finns ingenting du kan göra och gråten fastnar i halsen medan illamåendet vänder sig i magen. Jag borde ha vetat bättre. Istället står jag i spillrorna och försöker låta bli att dras ner och drunkna samtidigt som en del av mig bara vill släppa taget. Jag borde vetat bättre än att hoppas, livet är inte vackert, inte när det går sönder. Är så oerhört trött, bottenlöst uppgiven.

ont

Så slog livets knytnäve till rakt i magen så andan gick ut och tårarna bränner bakom ögonlocken. Livet är vad det är, att andra med lätthet får eller når det man själv försöker kämpa för/med gör så ont att man kan knappt kan andas och ändå måste man vara glad för deras skull och det kan jag vara. Men inuti så går ytterligare en bit sönder. Varför kan ingenting få vara lika enkelt? Denna förbannade meningslösa otillräcklighet. Ett satans skitliv är vad det är och ingenting man gör hjälper...

För övrigt har dagen varit skit sedan jag vaknade tjugo i fyra i morse...

För övrigt nr 2 så är det här min blogg och jag gnäller så mycket jag vill...särskilt när det gör ont

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

ont

Vet du hur ont det gör att se andra ha det du vill ha? Att sedan se hur de inte tar hand om det utan snarare skadar det? Ibland är livet så oerhört orättvist att jag knappt orkar vara i det. just saying....

drygt

Förbannat drygt att jag sitter i soffan efter en bra dag och mår piss. Sambon är på bio och liten somnade fint och vi har haft en bra utflyktsdag. Nu har jag några ensamma timmar som jag sett fram emot och istället faller jag rakt ner i mörkret och det gör bara ont. Livet är fint eller hur?!

...

IBS-pajjar lätt en fredagskväll

En kväll med IBS-mage är ingen hit. Mår inte alltför vackert nu när jag ligger inlindad i en filt och alternerar mellan soffan och badrummet.

Dricker vatten, kollar på kommissarie Lewis, får magkramper som får mig att tappa andan. Vilken underbar fredagskväll...

meningslös tisdag

Meningslös tisdag efter alldeles för lite sömn. Har ont i lederna och är så trött. Ledont är något jag har sedan jag var förlamad i tonåren och fick strul med nerverna i kroppen så värk och balanssvårigheter och känselbortfall hör till vardagen.

Tänker inte på det förutom när jag håller på att ramla eller har värk i lederna som idag. Är som träningsvärk i varenda led i kroppen och det kommer och går. Passar väl fint med humöret och orken som är nere på minus 37 idag. Fixat jobbet idag och när det var klart gick jag ut i solen och hämtade liten, egentligen en bra dag, men känslan är meningslös.

Liten och jag lagade lasangette och sedan blev det lite barnprogramsmys innan Matte la Widar och jag kollade på Ryttareliten. Trist nog sista avsnittet, tycker det har varit en bra serie även om folk har gnällt på den.  Så egentligen har dagen på pappret varit ok, bara känslan av total meningslöshet som gör mig orkeslös. Finns inte mycket mer att skriva. Har fotat körsbärsträden idag, de har slagit ut och är vackra.

blommar

födelsedag och påsar under ögonen

Efter en gräslig natten med en ledsen liten som skrikit och gråtit flera timmar, stackarn måste haft ont i natt, så är det ett trött påsigt ansikte som mötte mig i spegeln och sa Grattis 37-åringen! Lite depressing gott folk...

trött

Man skulle väl vilja möta ett pigg och fräscht 37-årigt ansikte istället för ett som inte bara behöver en ansiktsbehandling utan en hel make over....Kramarna från sambon och liten värmde dock! Värmer gör också grattis hälsningar på FB, mail och mess! Har fokus på happy thoughts idag och skaka av mig nattens mörker. 

Men visst finns saknaden där, bland annat går tankarna till R som alltid brukade skicka en present och framför allt ett humorkort och ett brev som fick mig att le. Tror det jag saknar mest sen han gick bort är hans humor. Saknad finns också efter andra och annat, men saker blir inte alltid vad man tänkt sig. Kanske leder stigen till något nytt och bra, med hopp och glädje?! 

Jag är iallafall glad för det jag har även om det innebär påsar under ögonen. Finns dock stunder då jag milt sagt anser att Widar är skyldig mig en veckas sömn och en helrenovering *s*. 

Hur som, ikväll blir det lite födelsedagsmys, har inte haft lust att slå på stort och så hann jag inte riktigt med, plötsligt var det den 5 september igen och hur det än är så är jag faktiskt här, jag lever här. Det har inte alltid varit självklart.  Nu ska jag krama en liten som har en ledsen och jobbig dag idag, kanske kan vi tom sova en stund. Det skulle behövas! Borde dessutom röja lite och fixa fika, men ja, vi får se vad som blir gjort.

det gör ont

Är en del tråkigt som hänt som gjort att man inte orkat skriva, orkat tänka.

Ibland tar orden slut, ibland surrar de så fort i huvudet att de är omöjliga att fästa på papper och smärtsamma att säga högt. Allt går sönder, så fånigt att tro något annat.

Drömmar som går i tusen bitar, så ont det gör och så förbannat dumt att tro att det skulle gå. Människor som såras, sårar, dör och försvinner. Relationer som aldrig blir vad de varit, vänner som nästan försvinner.

Så jag hatar att se saker och ting gå i kras, känna hur det rinner ifrån mig som sand mellan fingrarna. Hopp, längtan, drömmar, bara smashat i småbitar.

Just nu är det enda som hållit mig uppe, som jag fokuserat på när det varit för eländigt borta, helt lost. Det gör ont. Till råga på allt gick en annan människas dröm sönder också, det känns förjävligt.

feeling broken

Så är det, känner mig så oerhört trasig och det gör ont. Hittar inte orden för att kunna skriva nåt vettigt. Ska försöka sova på saken och skriva någon rad imorgon!

Allt j**elskap på en gång...ont

Strax före helgen drog jag in lilltån i vardagsrumsbordet. Man kan säga att det gjorde ont,
ont som f*n. Nu har det snart gått en vecka och tån är inte riktigt lika blå, men fortfarande alldeles för stor...

Trolig spricka eller ett litet benbrott och det gör man inget åt fick jag veta efter kontakt med sjukvårdsupplysningen. Man kan dra tån rätt om det står åt fel håll...(!) och tejpa, i övrigt är det högläge, alvedon och undvika belastning som gäller... Llagom lätt med en ettåring som glatt springer över mammas tå då och då och dessutom vill nypa i tån eftersom den ser så rolig ut. Höll på att dö när han ställde sig på den igår ...men, men det ska väl gå över fast man kunde tydligen ha värk ett par veckor...kul va?!

Oro i kropp och själ

Känns inte bra, känns inte bra någonstans. I kroppen kryper oro och ångest, pyser ut i varje por. Har varit så sedan i natt, kan inte sätta fingret på det. Mår bara skit, skit, skit. Fånigt eftersom jag egentligen inte har något att må skit på/av jämfört med andra.

Har ju det fint och bra och ändå känns det hela tiden som om jag faller i bitar. Har legat mycket idag. Ingen ork, ingen lust. Vill inte gå till Spira imorgon, men vi kommer gå så Widar får träffa alla goingar igen. Vill inte gå till läkaren och diskutera medicin och ev sjukskrivning. Vill inte söka jobb. Vill inte gå hemma. Vill inte träffa nån. Vill stundtals inte ens vara i denna värld som ändå mest är meningslös och hemsk. Vill inte må dåligt längre. Vill inte vara en så kass människa. Vill bara inte. Vill inte mer. Vill bara sova, länge, länge.


Men jag kommer gå upp igen imorgon, jag kommer göra det jag ska, för Widar, för Matte och hela tiden kommer meningslösheten sitta på min axel och undra varför. Tittar på bilder och visst ser det fint ut? Ser ju faktiskt riktigt normalt ut eller hur?! Så varför känns det inte så då? Kanske bara gilla läget, blir inte roligare än så här? Måste nog sova lite så kanske livet är underbart imorgon?! Är så himla trött, men trött innebär knappast bra sömn...

9 months inside och gråsuggedråp

Morgonpigg å busig
bebis

såg deppad ut när bodyn med
I did 9 months inside kom
på

Bodyn sölades ner vid
lunchen. Att låta Widar
försöka äta själv innebär
söl och kaos och
ännu mer tvätt

Matte hämtade haimat till oss

Undersökning av lampan
på gården

Stenarna måste man ju
leka med när det är bus
på gården

bollen likaså

jag tog en paus och
ja, jag är lika trött
som jag ser ut. Borde
retuschera påsarna
under ögonen, men
ni får stå ut

Widar hittade nycklarna, gissa
om man kan ha kul med
dem...

Lugn dag med en busig och dreglande Widar. Ev tand nio på G för det dreglas och gnags hejdlöst på allt just nu. Tur att vi la ner Spira för det var stängt idag. Annars hade vi gått i onödan. Det blev en massa bus på gården istället, stenar, gräs, gråsuggor som tyvärr råkade bli mosade och annat. Man skulle ju kunna tro att det var Widar som ofrilligt tagit livet av diverse trädgårdskryp, är ju han som vill äta och bygga med stenar. Men icke, det är mamman som ville flytta gråsuggorna som kom att begå gråsuggedråp...Hua, osmaklig upplevelse.

Sen ikväll har telefonen gått varm, myssnack med skåningen, midsomamrplaner med Jennie mfl och lite syskoncheck. Är fortfarande oerhört trött och så låg att jag knappt orkar vara uppe. Dessutom ont i bäckenet och ischiasnerven eftersom jag varit korkad nog att slarva med sjukgymnastken. Har haft tokont sedan i lördags...

Nu sover Widar och jag kollar  CSI medan Matte skriver protokoll för bostadsrättsföreningens styrelsemöte. Så går det när man accepterar att bli sekreterare.Nog enda rollen jag aldrig haft i en styrelelse, ananrs har jag suttit som ledamot, suppleang, ordförande och kassör. I perioder varit aktiv i facket, studentråd mm. Roligt, men blir lätt för mycket.

Ont

Seriöst, när ska det sluta göra ont i mina fingrar, händer och leder? Har precis blandat ersättning till Widar medan Matte bytte på honom och jag kan ju knappt skruva i hop nappflaskan. Att böja fingrarna utan att massera dem gör både tokont och är skitsvårt. Samma på förskolan, kan knappt få upp barnmatsburkarna, ibland går det inte alls utan Matte eller syrran eller någon annan får göra det. Oerhört frustrerande då jag brukar ha starka nypor.  Varför var det ingen som berättade sånt här för en, varför måste man alltid upptäcka allt själv och uppfinna hjulet...suck!