Ja, smaka på ordet, anställd...inte arbetslös, inte sjukskriven, inte arbetssökande, inte i någon rehabilitering, inte praktikant, utan anställd...!
Så oerhört länge sedan, känns lite skumt faktiskt. Dessutom är jag galet trött efter att ha jobbet i veckan. Känner att jag är spänd till tusen, försöker vara maximalt alert, glad, trevlig och lugn och komma ihåg allt. Det är roligt, men oerhört tröttsamt också. Oron och självförtroendet är lite skakigt milt sagt, men det kommer nog lugna sig i takt med att jag jobbar!
Samtidigt är det så skönt att bli tagen för en vanlig medarbetare och föra normala konversationer istället för att lyssna på en fördomsfull rasistisk människa som får älta sin skit oavbrutet i tre timmar vilket jag bland annat varit med om på de aktiviteter jag gått på. Många av de som jag träffat är sjuka på olika sätt och har man då handledare som inte kan hantera det som sker så blir vissa aktiviteter mer eller mindre outhärdliga att vistas i. Men nu är det slut med det! På fredag skriver jag under avslutningspapprena på AF och därmed kan jag lägga det senaste året till handlingarna.
Jag sa ja till vikariatet där jag provjobbat, det var det som kändes bäst i maggropen. Kanske kommer jag ångra mig, men då är det ju iallafall bara ett vik som är slut sista juli och det ger mig tid att titta efter annat jobb om jag vill. På den här tiden drar jag ihop nu referenser, fräsch arbetserfarenhet och får upp min sjukpenning och a-kassenivå efter att ha ramlat ner på lägsta möjliga nivå förra våren.
Att bli utförsäkrad och hamna utanför allt har varit rent åt hel-te och att sedan sitta på möte med AF och handledaren och höra hur de över huvudet på mig diskuterar arbetsprövning på samhall eller stadigvarande sjukersättning gjorde mig både skräckslagen och spyfärdig. Min psykolog förstod inte heller hur de kunde prata om mig på det sättet då jag är arbetsför och inte så himla gammal.
Nu kan jag istället känna lite hopp för framtiden och det är något som jag haft svårt att uppbringa i mitt liv under den här tiden...Sedan är det ju en fara i att jag har en stor del av mitt människovärde i att ha ett jobb och kunna hantera det vilket jag antar att psykologen får hjälpa mig med, vi har ett digert jobb då min självkänsla och egenvärde är rätt lågt.
Men nu är jag anställd, någon har under veckan som gått sett att jag har arbetspotential, lust och vilja att jobba och jobba med målgruppen och det känns bra. Det kommer inte bli en piece of cake, men det ska nog fixa sig. Jag har ett jobb igen, kollegor och kommer få lön som blir ett enormt lyft ekonomiskt. Anställd i kommunen igen, det är tredje gången jag har en anställning i Göteborgs stad, vi får se om jag blir kvar....På måndag drar det igång, jag som ordinarie!
Sedan anar jag att hämta och lämna liten och att ej få så mycket tid med honom kommer vara tufft, men vi får se vad vi kan hitta för balans i det. Han har dessutom tagit förändringen väldigt bra och är mest glad över att han får äta mellis på förskolan nu. Nåja, just nu är jag glad över att jag är igång och att det verkar möjligt. Så länge sedan....
 |
| hopp, kanske blir det bra till slut? |
När jag kom hem blev det dusch och läka lunch med Matte och Widar. Widar krävde att jag skulle smaka på korv stroganoff, något jag avskyr, men han har ju en poäng i att man måste smaka. Det är ju det vi alltid säger till honom. Så jag smakade och åt sedan min egen kyckling och rislunch.
