man blir ju rädd

Redan igår så gladdes jag åt att Fi och Miljöpartiet klev framåt och att moderaterna fick en fet käftsmäll. Desto ondare i magen fick jag av att se att människor igen röstat på SD. Trodde inte det kunde bli så höga siffror för dem igen.

Än värre blev det i morse då man insåg att det inte bara är i Sverige som invandrarfientliga partier gick framåt. Såg hur Front National blev Frankrikes största parti med 25%, ett parti som bl.a. förnekar förintelsen. Hur främlingsfientliga partier drar fram över Europa och det gör mig livrädd.

Är det ett samhälle vi vill ha? Som brister fullständigt i tolerans och mänsklighet? Som skyller de problem vi brottas med i samhället på invandrare??? Har folk ens läst igenom partiprogrammet? Fattar man vad det är man röstar på? Nu var det många som inte röstade alls och jag hoppas verkligen att alla röstar i nästa val och att de inte ger SD en enda röst till för vi kan inte ha ett samhälle som vill människor så illa.

Jag vill inte att min son ska växa upp i ett samhälle som behandlar människor så illa och som gör skillnad på människor och människor utifrån hudfärg, religion och ursprung. Tanken måste ju vara att jobba för att alla människor är lika värda, vi är ju människor allihopa! Vi vill ju ha en goare värld utan rasism, homofobi, krig, miljöförstöring osv så då måste vi kunna göra andra val än val som gynnar SD och dess likar!

lite panik typ

Har milt sagt lite panik ikväll. Bra panik antar jag. Livrädd panik...Blev erbjuden vikariatet jag provjobbat för idag och det känns som något jag både skulle klara och skulle gilla! Visserligen ingen superlön och det är inte ett case managementjobb vilket jag helst skulle vilja ha, men det är rätt målgrupp och den här veckan som gått har känts bra. Både med klienter, kollegor och chef. Så jag kände nog i eftermiddags att ja, det här jobbet kan bli bra för mig!

panic

Vad händer då?
Jo, efter alla jobb jag sökt, intervjuer, tragglande och nej tack besked så blir jag kallad till intervju på ett jobb jag länge varit nyfiken på och sedan får jag dessutom erbjudande på ett jobb som var på G för ett bra tag sedan...Allt idag, just idag när jag mer eller mindre bestämt mig för att tacka ja till det första jobbet....
Velar fram och tillbaka...

• Jobbet som erbjuder intervju lockar, men de har kallat flera sökande så där finns inga garantier, men skulle man få det är det en tills vidare anställning på 75%....
• Jobbet som är ett vikariat känns som en bra början när jag varit ledig länge och det kommer antagligen förlängas och om inte så finns det flera andra enheter att jobba på så även om vikariatet bara är fem månader så lär jag hitta en fortsättning och det är mitt om jag vill ha det.
• Det tredje jobbet är ett tolv månaders vikariat i en av kranskommunerna så då tillkommer pendlingstiden ovanpå heltidsjobbet, men jobbet är också något nytt för mig och kan antagligen erbjuda lite bättre lön. Men det är inte riktigt det jag helst vill jobba med....

Velar fram och tillbaka, fram och tillbaka...Vill helt klart jobba och slippa AF och de stundtals märkliga aktiviteter jag besökt under förra året och att jobba, ha kollegor, lön och en normalitet lockar onekligen. Jag känner mig hemma i arbetet och människorna jag möter och jag har saknat det. Jag saknade klientarbetet redan i mitt förra jobb och även om det inte kommer vara enkelt så tycker jag om det. Men alla tre jobben innebär klientarbete på olika sätt...

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa panik....

ska dessutom ge besked till vikariatjobbet imorgon och det påverkar så klart beskeden till de andra jobben....måste sova lite på det, men hur 17 somnar man med allt tankesnurr? Sedan finns ju en gnagande oro att tänk om jag inte håller? Fast jag har ju inte haft någon sjukskrivning på ett år och jag känner mig både jobbredo och jobbhungrig, det borde väl funka eller hur?! Det känns ju bra när jag jobbar och det måste ju vara en bra känsla eller hur och en bra vägvisare?! 

Jobba nu och söka en fotoutbildning på kvällstid till hösten?! hm...vi får se! Rasslar i hjärnan, starta eget med diverse saker, göra klart min masterutbildning, jobba och ha det gott med familjen, skaffa hus och kanske en vacker dag åka på min jorden runt resa?! Ja, kanske dags att ha lite drömmar igen istället för alla mardrömmar och kanske är 2014 början på en bättre tid i livet?

Kanske kanske har jag jobb

Så kom samtalet, en arbetsgivare som vill testa om jag funkar hos dem! Efter alla intervjuer, alla ansökningar och allt. Det är ett korttidsvik som innehåller både uppsökande arbete, motiveringsarbete hos människor med missbruk, samsjuklighet och hemlöshet samt viss tid på ett boende.

 Det är inte det rena behandlingsarbete som jag letat efter, men det är rätt målgrupp, rätt stad=Göteborg och därmed kort pendlingstid och det är ett jobb på riktigt! Med lön även om den blir lägre än mitt förra jobb och allt, allt är bättre än låg akassa och sjukpenning! 

Allt är dessutom bättre än alternativen jag fick på mötet med af i fredags! Dessutom är det lättare att få ett annat jobb om man jobbar och har fräscha referenser! Slippa frågor om varför jag inte jobbat, hur jag mår, varför hit och varför dit. 

Blir skitglad, panikslagen och livrädd! Glad för att någon ser jobbpotential i mig men livrädd och panikslagen för att jag inte ska klara det! Jag kanske inte klarar heltid, kanske inte klarar av att jobba, kanske sabbar allt och kraschar! Kanske inte klarar mer än alternativen jag fick af...

 Vill så gärna fixa det, göra ett bra jobb och pussla ihop mitt liv! Jobb är en galet viktig del i det. Har ju jobbat med målgruppen i flera år och jag kan ju inte vara sämre än någon annan eller hur? Bara lite jobbovan... Kommer längta ihjäl mig efter liten också!