I sista minuten

Jag är onekligen en som gör saker i sista minuten och förr i tiden så funkade det fint. Under press och kaos presterade jag och levererade så gott som alltid. Detta funkar inte längre. Sedan depressionen drog igenom min hjärna så slutar mina sista minuten aktiviteter i kaos, irritation och ett innerligt hat mot diverse saker.

Ikväll handlade det så klart om dopklänningen. När jag skulle göra en av de sista sakerna nämligen sy knapphål och sedan sy i knapparna så ballade symaskinen ur, instruktionsboken var helt plötsligt borta och inte ens internet och diverse googlande hjälpte.

Matte försökte så klart hjälpa till med följd att jag både fräser och snäser åt honom trots att jag helst vill lipa och slå sönder symaskinen. Efter en massa letande på nätet visar det sig att jag glömt fälla ner en grej och sedan funkar maskinen igen och jag minns att ja så här skulle man göra. Sedan blir hålen sneda och att repa upp sydda knapphål är inte det lättaste.


Till slut fick jag hygglig ordning på det, men då var jag så trött och uppvarvad att jag inte längre kunde tänka hur jag skulle sy fast spetsen på snyggast sätt med följd att nytt bryt är på väg. Då sa min smarta sambo, att du, ta med dig maskinen och sy det imorgon. Så nu gör jag så, syr fast spetsen och det blå bandet på klänningen hos syrran.

Så det sista av kvällen gick till att packa, få bryt över vad jag ska ha på mig och nu, medicin och lite slösurf innan jag kan somna. Har dessutom skrivit på mina anställningspapper samt andra papper som kommer påverka våra liv resten av livet oavsett utgången och resultaten av vårt gemensamma beslut. Självklart är allt signerat i sista minuten...Det är inte lätt att göra rätt här i livet, men fy 17 vad vi försöker ändå.

Den enda av oss som haft en lugn kväll är Widar som tro det eller ej äntligen har börjat somna själv på kvällarna efter saga och kramar. Inte för att han för den sakens skull sover nätterna igenom, men det är stort att vi inte måste vara kvar inne hos honom hela tiden till han somnar och att han inte börjar vakna efter en halvtimmes sömn och ylar på oss. Håller tummarna för att han kanske blir en sovande kille! I allafall nattetid...

sova...

2014

Det måste bli bättre eller hur?

Det närmar sig de sista dagarna på 2013, ett år som jag bara önskar lägga till handlingarna som det skitår det varit. Det skulle bli bättre, men har präglats av sjukdomar, cancer, stroke, dödsfall, depression, ångest, misslyckade jobbansökningar, nya mediciner, högt blodtryck, undersökningar, psykologsamtal, döda katter, avlivad unghäst, olyckor, sorg, bloggtrötthet, suicidtankar, livsleda, mer mediciner, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, arbetslöshetsprojekt, utförsäkring, raserade förhoppningar, krossade drömmar och en massa annan skit. 

När jag var på Nefertiti med Linda innan jul så sa jag att nästa år måste bli bättre varpå hon log och påminde mig om att det sa jag förra gången också. Rös när jag tänkte att ja, det gjorde jag och här är jag fortfarande, malandes i samma skit. Som om livet är on-hold, som om jag står i dess väntrum utan att veta vilken dörr som ska öppnas eller vilken dörr jag vågar att öppna. Hopplösheten har periodvis under året varit så total att det är svårt att vara kvar. 

Men jag är kvar och den stora anledningen till det är så klart vildungen min, Widar, min sambo och de mina som finns där och mina vänner. De som står ut att finnas när man inte är den gladaste varelsen på vår jord. Sedan har ju saker blivit bättre, både vad gäller mående, blodtryck, mediciner och när det gäller jobb har jag kommit på flera intervjuer och fått god feedback. 

En annan stor sak är att jag börjat rida igen och att jag inte suger på det, lite hittar kroppen tillbaka även om det tar tid. Märker ju att jag behöver seriös core träning och det märks att min magmusklatur aldrig helt gått tillbaka. Jag går i terapi, sköter medicinering och gör saker jag mår bra av och på så vis har den där våta filten som kallas för depression sakta börjat lyftas av så man kan se livet. Så nästa år måste bli ett positivt år, förhoppningsvis utan cancer och diverse dödsbesked osv. Vet redan nu att det blir fler syskonbarn och det är glädje det!

qrazyfamiljen med uppenbara problem
att kolla in i kameran samtidigt...

Nästa år har jag och Matte varit tillsammans i 15 år och förlovade i fem år, helt otroligt, nästan halva våra liv. Widar kommer fylla fyra år till sommaren och är vår älskade vildunge och även om resan varit knagglig så är jag glad för den för den är vår och den har gett oss Widar. Att få se honom växa och utvecklas är fantastiskt även om jag av och till blir galen på honom, vilket han dessutom blir på oss också...Är väldigt glad att vi har varandra även när livet är tufft!

Så 2014 kanske kan bli året då jag kan lägga mitt dåliga mående helt bakom mig, få jobb, skaffa hus, fortsätta rida, planera resor och dela mina upplevelser med Mattias och Widar! Kanske kan jag tom starta lite egen verksamhet utifrån sy barnkläder, smida smycken och ta fotouppdrag! Det är en dröm som går att förverkliga om jag bara kommer ur AF. Vi får se, men jag när hoppet om ett gladare 2014 och vi börjar med dunder och brak genom att spendera januari i Thailand. Vad ska ni göra nästa år?

blir inga raketer på flyget på nyårsafton, men mentalt så
exploderar 2013 och ger plats för 2014

Return mondays and how I snapped twice

...

Vaknade upp i morse till en måndag med ett Göteborg som visade sig från sin värsta sida. Blåst och äckligt dugg och hällregn som bara ville blöta ner en. Matte drog till jobbet och jag och Widar traskade i motvind och hällregn till dagis. Kändes redan då att dagens skulle bli lika tung som den var grå.

Idiotiskt nog hade jag inte tagit på mig regnkläder utan bara vanliga ytterkläder och ett stort paraply. Som om jag inte egentligen vet att paraply är ett seriöst misstag när götet visar sig från sin sämsta vädersida...

Följaktligen så håller paraplyet på att blåsa sönder när jag går från Drottningtorget till psykologen och medan jag svär över paraplyet håller en idiot på att cykla över mig trots att jag är på fotgängarsidan av trottoaren och samtidigt som jag hoppar undan far en fartidiot i en saab förbi mig och skvätter upp en halv regnpöl över mina tights som blir om möjligt ännu blötare än vad regnet redan gjort dem.

Tämligen blött stapplade jag till psykologen i en motvind som gjorde mig helt uppgiven. Avskyr motvind, blir nästan gråtfärdig av det, verkligen avskyr det. Men till slut var jag framme hos psykologen och gick tre trappor upp för en session som kändes helt meningslös. Vissa dagar är psykologsamtalen fullständigt meningslösa och så var det idag. 

Så på ett ännu tristare humör stressade jag iväg till dagens af-aktivitet; syproduktion. Väl där var vi bara två stycken plus handledaren vilket innebar att jag bla slapp tanten som pratar oavbrutet i 3 tim. Var där i ett par timmar och sydde klart mina barnkläder innan jag rushade iväg till dagis för att hämta liten.'

majorna

Vi skulle hem till Dante och Noah i Majorna = andra sidan stan om man ska tro hur lång tid det tar att ta sig dit med spårvagnarna. Liten var inte på något bra humör när jag kom och dessutom hade han vägrat äta lunch så han var väl hungrig. I tron att han skulle bli glad när jag påminde honom om att vi skulle till Dante och Noah så bad jag liten raska sig. 

Big mistake!

För den lilla 3½ åringen freakar ut och blir inte alls glad.Han ylar högt att han vill inte gå till Dante, han vill gå heeeem. Han vill inte klä på sig, han vill äta mellis på dagis aaaaaaaaa....Jag försöker lugna och påminna om hur kul vi kan ha det hos Dante, men att vi behöver raska oss...

Det tog 20 min innan jag fick ut barnet från dagis med overall och allt...Vid det laget var både jag och liten upprörda. Men vi kom iväg ut i regnet bara för att mötas av att spårvagnen var försenad...Whats new liksom....suck

Spårvagnsförseningarna fortsatte och inte blev det bättre av att idiot nr 1, en sur gubbe inte flyttade på sig när jag rullade av sittvagnen med Widar i vid Brunnsparkens hållplats. Slutade med att jag backade in i idioten som bara stod kvar och försökte tränga sig in i spårvagnen. Fräste rätt surt att man kan f-n vänta med att gå på till folk har klivit ur. Jag är ju liksom inte osynlig när jag kliver ur iklädd stor vinterjacka med en stor svart sittvagn och sur 3½ åring! men ändå flyttar inte folk på sig, varför gör de inte det?!

Travar i allafall över Brunnsparken i regn och blåst och lyckas slänga oss ombord på 9ans spårvagn mot Majorna och tror ni inte idiot nr 2 står på barnvagnsplatsen??? På barnvagnsplatsen står två barnvagnar redan och för att vi ska komma ombord måste denna människa flytta på sig och det är en människa som inte har med barnvagnarna att göra. Jag säger ursäkta en gång, två gånger, påtalar att det är en barnvagnsplats och märker dessutom att andra börjar bli otåliga. Spårvagnsföraren ropar dessutom att inga barnvagnar får stå i gången vilket gör allt än jobbigare.

Så till slut fräser jag för andra gången samma dag och nu är jag inte så trevlig utan mer "flytta på dig för 17, det är en barnvagnsplats, sätt dig på ett säte för helvete..." Varpå den här medelåldersmannen stirrar på mig och fräser kärring och flyttar på sig och jag blöt och rätt grinig bara fräser håll käften! Då säger Widar "är du arg mamma? varför då?" och jag bara suckar, ställer vagnen på plats och sjunker ner på ett säte och messar vänninan att vi äntligen är på väg. Snacka om att känna sig kass. Tog en stund att åka spårvagn så jag och Widar kunde prata om dumma människor och att mamma sa dumma ord.

Väl i Majorna gick vi av och möttes av motvinden from hell och Widar kom återigen på att han minsann inte ville till nån kompis utan han började yla att han ville hem. I det skicket stapplade vi in hos min kompis Johanna och hennes familj, boendes på femte våningen. Jag kan inte nog säga hur skönt det var att komma in, mötas av lugn, busglada barn, te, fika, julgran och julpyssel.


Widar har inte träffat Dante och Noah på ett tag så han var lite avvaktande innan han tinade upp och efter att vi alla lekt på golvet tinade han upp lite. Något som har hänt det sista året är att man idag kan hinna med att fika och snacka lite medan ungarna leker, förr var det ju helt omöjligt. Tycker det är häftigt att höra hur barnen med sin fantasi och idéer bygger upp olika lekar och leker på egen hand.  Blev en väldigt skön eftermiddag!

Hemma hos Noah och Dante
Widar var i himmeln när
kanelbullarna kom fram

Hemresan gick också bra så efter en allmänt eländig måndag kom jag och Widar hem till Matte som varit på utvecklingssamtal på förskolan och nu höll på att  laga currykyckling och ris. Däckade i soffan medan Matte nattade liten. Jag peppade mig inför tisdagens intervju, letar ju jobb seriöst! Så trött på AF och trött på bristen av ekonomi.

finaste

Utvecklingssamtalet på förskolan hade gått bra, vi har en busig go kille som börjat smaka på skolmaten efter 1½ år och som har massor av fantasi och lyckas få med sina kompisar på allt möjligt. Allt var bra och det är skönt att höra! Han är ju vår älskade unge och man vill ju att han ska ha det bra på förskolan som han för övrigt kallar sitt jobb...=)

Far och son

Regn, depp och hemmagjord melon-isglass

Är inte så kul just nu. Inte kul alls. Blir så när det mesta känns meningslöst och ja, hittar inga andra ord. Kör lite bilder istället från en sönda som till hälften regnade bort, slöades bort. Andra halvan gick till bestyr som handling, tvätt, städ, pappersarbete, räkningar och Widarbus så klart. Widar är en tornado med massor av energi som vägrar sova. Tog en och en halv timme innan han somnade idag....suck.

morgonpigg buse

lite lek efter frukost, regnade för
mycket ute för att kunna gå ut

fina tossevosse

tittut

regnkläder på innan allt
har ramlat ner i lägenheten

Widar testar Mattes hemlagade
melonisglass

två trötta tossar

Widar kastar ballong,
en favvolek

 Blev en hel del Widarbus, i övrigt inte mycket annat. På eftermiddagen blev det lite soligare, men orken infann sig inte riktigt. Är tur att Matte och Widar kan underhålla varandra.

Egen sambotid i Västerås

Vi kom till ett Västerås som
höll på att renoveras.
Byggen överallt

Men stan var full med
påskfjädrar

Vi checkade in på Stadshotellet
och gick ut och tog en promenad
genom stan, bla utmed ån.

Västerås

Vi slog oss ner på Å och
tog ett glas rosé och öl

Restuarang Å

Sedan gick vi till Tabazco
och åt tapas och drack
mer vin

Det blev kyckling för mig

och lamm till Matte. Maten var
jättebra!

Tända ljus och vin,
inte fel en barnfri sambokväll

Tryck på bilden så den blir
större och läs om torghandlarnas
problem

Trött, mat och glad sambo
på väg till hotellet
I bakgrunden alla påskfjädrar
som invaderat Västerås

Stadshotellet var jättefint

Efter en natt i hotellsängen och en
slö morgon så gick vi ner och
möttes av en stor frukostbuffe

En massa god frukost i lugn och
ro, hann tom läsa morgontidningen

Sedan gick vi tillbaka till rummet,
softade och surfade lite haha

Vi hade ett himla skönt dygn, jag och Matte. Egen sambotid i lugn och ro och under tiden hade Widar kul med farmor. Det enda tråkiga var att jag inte kunde sova trots lugnet. Men, men får öva på det. Skönt var det iallafall och definitivt något vi gör om.

Bara det att kunna äta en lugn middag eller frukost utan att bli störd. Det behöver man ibland! Det blev dessutom ännu bättre när man fick veta att Widar varit helt ok och sedan blev han ju busglad när vi kom hem vid lunchtid.

Sambon är hemma =)

Matte är äntligen hemma igen och det innebar gos och lagad färsk pasta med kyckling i tomatsås och mozzarella, grymt gott!

Efter en orolig kväll med en övertrött bebis så sover han gott och vi kollar på Whitechapel, hygglig serie vad det verkar! Handlar om en mördare som upprepar Jack the rippers mord. Ja så spännande är ett småbarnsföräldrarliv....
Har dessutom hunnit med lite telefonsamtal, facebookande och smaska i mig 6 bitar marabouchoklad, hur mycket GI var det? Typ nada....

Men imorgon är jag back on track igen. Har dessutom gått 2x30 min i rask takt med vagn! Ja förutom allt annat vimsande. Skumt, får fortfarande ont i bäckenet ibland, idag är en sådan dag. Har gått en del och burit en del och då kan jag få så där foglossningsont. Blir lika förvånad varje gång eftersom det trots allt försvann snabbt efter förlossningen. Konstiga saker det där.
Har fortfarande inte bestämt mig, gym eller inte...fick höra att om jag har foglossningskänningar fortfarande så ska man ta dt försiktigt...Men jag är så trött på det.