måndag 31 januari 2011

Plötsligt händer det! eller som försäkringskassekvinnan sa, ibland går det....

Ja så var känslan. Jag kunde lika gärna vunnit på lotto, så otroligt kändes det. Ringde Försäkringskassan på eftermiddagen, kom fram efter tre minuter, bara det var ju rekord. Muttrade till Matte att inget lär ju vara gjort...suck

Men i kundtjänsten svarar en underbar norrländsk kvinna som efter en del meck får fram mitt ärende och börjar läsa kort ur beslutet...

-rätt bedöms föreligga för sjukpenning på hel och halvtid för perioden...
-va? är det sant?
-ja, det kommer en utbetalning
-herregud...drar djupa andetag
-men är det sant, ja det har ju pågått i flera månader
-ja ibland går det säger kvinnan och småskrattar när jag stammar tack och annat huller om buller och nästan börjar gråta. Så lättad blev jag och bedömningen gäller för liggande sjukintyg februari ut, nästan, har återbesök i slutet av februari.

Hela kvällen har jag gått runt och mumlat herregud vilken tur till Matte som bara ler åt mig nu, men han känner precis som jag. Tack för att det gick vägen, nu kan vi andas ut lite och jag var ok när jag betalade de sista räkningarna idag.

Jag vet inte vad läkaren sa, eller jo jag kan tänka mig det med tanke på hur irriterad han varit på dem och att han vet hur jag mår. Har varit mer straight med honom och psykologen än andra man träffat när man var yngre. Beslöt att sluta låtsas att allt bara var ok hela tiden och tack och lov fick läkaren fram det så försäkringskassan fattade.

Jag tror knappt det är sant och jag hoppas att inget annat inträffar nu. Ska försöka komma i fas så jag kan minska sjukskrivningen, men för en liten stund kan jag andas ut. Är så oerhört trött och ledsen. Skumt, borde vara tokglad, men jag känner ingen glädje, bara lättnad och hur luften gick ur mig. De har äntligen fattat, erkänt mitt behov av stöd och sjukpenning, gett mig lite respekt för att det är en människa bakom orden på ett papper.

Önskar bara att de lyssnat på läkaren och psykologen och mig från början så hade jag sluppit en del av ångesten. Alla dessa samtal, mitt försök att klara av allt med minimalt med sjukskrivning för att ekonomin ska klara sig osv. Allt tjafs om att man inte behöver vara sjukskriven vid en första depression och att jag bedöms ha full förmåga att arbeta och ta hand om mitt barn när jag mår så absurt dåligt som jag gör. Man orkar inte bråka hur mycket som helst. Men nu är det över och jag fick rätt, nu ska jag vila lite i det och se till att komma i fas så fort jag kan. Längtar efter att få må bra och bli av med alla jobbiga saker!

6 kommentarer:

  1. Ja må hon leva! :) Så glad för din skull!!

    SvaraRadera
  2. Skönt att det löste sig.. jag är glad för din skull!

    SvaraRadera
  3. UNDERBART!! KRAAM!!!!

    SvaraRadera
  4. tack tjejer, det är helt otroligt, en sån lättnad.

    SvaraRadera
  5. Så himla skönt! Hurra! :) Kram!

    SvaraRadera
  6. Härligt! Jag förstår att en stor sten har fallit från dina axlar nu...

    SvaraRadera