ångest

Ensam i soffan med ångest som nästan får mig att tappa andan. Känns som man ska svimma, att man inte får luft och yrseln rusar i huvudet i takt med hjärtat som springer för fort. Får panik och inget att hålla mig i eller lugna mig med. Tankarna går i hundratjugo och jag vill bara försvinna. Men jag måste stå ut, måste fortsätta andas för det funkar inte att få bryt när jag är hemma med liten. Finaste liten som sover så fint i sin säng, som jag just nu bara vill krama. Men man kan inte väcka liten bara för att kramas, inte när han väl sover.

Matte jobbar i Oskarshamn för tillfället, men kommer hem imorgon kväll och det blir skönt. Allt är lite lättare när man inte är ensam. Han kan inte ta bort ångesten, men det är lite lugnare när han är här. Precis som att det går lättare att hålla ihop allt när liten är vaken och vi gör alla vanliga saker som man gör. Rutiner och vanor hjälper till att hålla ångesten i schack. Det är sen, när alla sover och man själv är vaken som allt bara rusar.

Säga vad man vill om mediciner hit och dit, men det jag satte ut hjälpte ändå till att ta udden av kaoset och det hjälpte mig att sova lite mer. Att sova några timmar per natt funkar inte så bra även om jag är van och kvällar som ikväll övergår ofta till vakennätter med ångesten rullande. Sedan kommer morgonen och jag får bita ihop och lägga all kraft på att samla mig så jag funkar en arbetsdag. Skulle verkligen vilja få ordning på det och jobbar ju på det, men tvivlar starkt på om det går att få det att fungera någon gång?