bottenlöst

Ibland slår livet till en med en knytnäve rätt i magen, slår undan benen på en så man faller ner i det bottenlösa och tappar all luft. Hopp, drömmar och idiotiska planer som man varit naiv och dum nog att måla upp mot bättre vetande krossas som en spegel vars glas splittras i tusen bitar. Det som kunde varit, som skulle varit rycks bort från en och kvar öppnar sig en bottenlös tomhet och smärtan spetsar en som en kniv som skär igenom allt. Det går inte att värja sig, går inte att förändra och det är lika definitivt som döden och den skälvande stund av liv, av hopp är för alltid borta. Det är över och det finns ingenting du kan göra och gråten fastnar i halsen medan illamåendet vänder sig i magen. Jag borde ha vetat bättre. Istället står jag i spillrorna och försöker låta bli att dras ner och drunkna samtidigt som en del av mig bara vill släppa taget. Jag borde vetat bättre än att hoppas, livet är inte vackert, inte när det går sönder. Är så oerhört trött, bottenlöst uppgiven.