Så slog livets knytnäve till rakt i magen så andan gick ut och tårarna bränner bakom ögonlocken. Livet är vad det är, att andra med lätthet får eller når det man själv försöker kämpa för/med gör så ont att man kan knappt kan andas och ändå måste man vara glad för deras skull och det kan jag vara. Men inuti så går ytterligare en bit sönder. Varför kan ingenting få vara lika enkelt? Denna förbannade meningslösa otillräcklighet. Ett satans skitliv är vad det är och ingenting man gör hjälper...
För övrigt har dagen varit skit sedan jag vaknade tjugo i fyra i morse...
För övrigt nr 2 så är det här min blogg och jag gnäller så mycket jag vill...särskilt när det gör ont
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar