Helt omöjligt att sova och gissa om jag har försökt. Nu kommer dessutom Widar snart vakna och vilja ha mat, han har redan gnällt ett par gånger, men somnat om. Jag kan bara inte sova. Tankarna snurrar, oron rasar i kroppen, jag blir alldeles darrig av den. Så fort jag dåsar av lite drar det igång igen...och så all ledsenhet, hopplöshet som en tjock matta som lägger sig över en så man inte kan andas...Knäppt va?!
Tänker på allt och ingenting, R, hans sjukdom, döden, begravning, att jag inte längre har någon anställning nu när projektet är slut, att försäkringskassan krånglar, ekonomi, syskon, uppväxt, gamla mobbingincidenter blev utsatt en hel del, allt jag borde göra, Widar, att vara mamma, att Widar är sjuk, oro för att något ska hända honom, att det är hemskt att Per Oscarsson brann inne, att jag aldrig ska må bättre, att sambon ska orka ha världens tråkigaste sambo, att jag hatar vintern, att det ska skita sig med Nya Zeeland, att jag borde skriva på uppsatsen som ligger, att jag bara mår skit, hur ska jag få ordning på allt igen och en massa svarta hopplösa tankar som gör att jag måste slå på tv:n eller datorn för att för en liten stund få ett break. Varför har inte hjärnan en on/off knapp?!
Är det för mycket begärt att få sova??? Att få lite lugn och ro??? Hm å andra sidan när jag ser det här så tänker jag att attan vad min hjärna jobbar, synd bara att den beter sig som en hamster i ett hamsterhjul istället för att producera något vettigt....suck. Medge att det är en kul liknelse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar