Sista mars och olika funderingar

Sista mars idag, denna måndag som började med kyliga vindar och strålande sol. Imorgon börjar april och vi är ett steg längre in i våren. Så jag önskar att solen kunde tina upp och värma mitt inre. Har en total kollision mellan inre och yttre upplevelser och vill inget hellre än att de ska harmonisera, hur svårt kan det vara liksom?

Är tillbaka på jobbet och det är ok. Lite mindre förkyld nu. Tiden går och jag börjar kunna göra lite mer allteftersom jag får lov och blir insläppt av de människor jag möter som inte hyser någon större tilltro till myndigheter och dess anställda. Ibland når man fram, om så bara för en stund och det gör gott. Andra gånger handlar det mer om tydlighet och gränser vilket ibland leder till något vettigt och ibland kanske sinkar på vägen.

Det är ett stundtals enkelt jobb och precis lika svårt som det verkar enkelt och ibland är det bara galet svårt. Ibland vill jag bara säga att gör som jag säger så löser det sig, men så funkar det inte. Alla har sin väg och har jag tur får jag gå med och stötta en bit på vägen, ibland för att länka vidare, ibland för att fånga upp igen och igen.

Det väcker en massa funderingar och tankar och jag kan känna en stor frustration i hur våra system är organiserade och hur vi ständigt försöker få människan att anpassa sig istället för att utforma systemen så att dessa passar människan. Samtidigt så finns det ju engagerade människor i alla dessa system som verkligen kämpar för att försöka finna lösningar.

Känner också att det tar ett tag att hitta tillbaka i sin yrkesroll. Dels för att jag inte jobbat exakt med detta tidigare, men egentligen mest för att jag inte jobbat på länge och jag är inte riktigt samma person som innan. För tillfället är jag nog lite hudlös och många saker går rakt in i mig och jag får jobba med att hålla i ordning på vad som är mitt och vad som är den andra människans.

Märker att jag känner av alldeles för mycket och då blir jag lite vinglig. Men det kommer sakta, men säkert tillbaka. I stunder, i arbetet kan jag känna igen mig och vila i det jag kan, i andra stunder får jag bolla med mina kollegor för att få lite styrsel. Tror dock att jag är helt ok på jobbet.

Det är snarare när jag går hem som saker kan snurra i mig och röras ihop och det försöker psykologen hjälpa mig med att bena upp. Det är saker i mitt liv som det är idag, saker jag gått igenom och saker som händer. Har ett rejält bagage, seriöst och minutiöst nerpackat och inlåst, väl dolt bakom ett leende. Inte så lätt att hantera allt som stundtals pockar på eller flashar förbi i mitt sinne. Men jag jobbar på det och jag är rätt bra på att hålla det utanför jobbet. Mår bra av att jobba och få fokusera på andra och annat. Mår bra av att få vara med de mina också, de som vill vara med mig och dela mitt liv! Sån tur att de finns! Galet spretigt inlägg det blev av det här, men så är det ibland.

jupp