Så kom en av årets jobbigaste dagar. Årsdagen för min fars bortgång. Just i detta ögonblick är det tre år nästan exakt på minuten som han lämnade oss. Minns fortfarande hur han lät innan det blev tyst och stilla.Minns hur det luktade i sjukhusrummet, hur tyst Widar var och hur tyst det var innan alla började gråta. hur ofattbart det var att det var över. Hur insikten bara slår en, som en knytnäve i magen. Ingen möjlighet att ändra på.
Jag tänker ofta på honom, hur det var innan han blev sjuk. Har svårt att tänka på hur han mådde de sista dagarna, hur cancern och allt förstörde människan. Jag hatar cancer, djupt och innerligt. Önskar verkligen att man utrotade den skiten och jag stödjer cancerfonden i deras arbete.
Jag saknar honom, jag saknar hans humor, jag saknar att han inte får lära känna Widar. Widar har varit med och lagt blommor på hans grav och idag har vi tänt ljus och pratat om Ragnar, att han är Widars morfar. Men jag tänker att han finns kvar i nån form, att han ser Widar, att han följer och vakar över honom. Så måste det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar