inte mycket att säga

Inte mycket att säga. Skitdag, skitväder, skitjobb, skitmående, skitliv, skit, allting. Antar att livet borde vara något annat. Ska försöka sova och se om livet blir roligare i morgon...as if liksom... det enda fina idag var att krama älskade liten och Matte.

if monday was a person

...

söndagsmörkt

Har egentligen varit en ok söndag med julmarknad på Tjolöholm, en liten stunds eftermiddagssömn vilket tyvärr gör det omöjligt att gå och sova, vardagsfix och söndagsmys med liten och Matte. Kommer bilder imorgon från julmarknaden. Orkar inte fixa med det ikväll, orkar inte göra någonting egentligen.

Hade tänkt fixa lite mönster och sy lite, men saknade både lust och ork. Min vad gör ont som 17, får nog köpa voltarensalva eller nåt. Men det är liksom ok, eftersom allt känns så gräsligt för tillfället. Har svårt att motivera mig till en ny jobbvecka, eller en ny vecka över huvud taget. Hur motiverar man sig till någonting när det ändå känns meningslöst liksom?

Har en vecka med jobb, blodtrycksläkartider, blodprover och psykologtid. Får se om man får kontakt med nån läkare kring medicinerna eller bristen av dem för måendet. Trots prioriterat ärende så är det ju inte någon som hört av sig och nu har jag ju hunnit ringa kontaktpunkten rätt många gånger. Blir bara trött och less. Vad är egentligen meningen?

svart

Försöker rita upp en karta över hur det ska bli, försöker hitta en väg, en stig eller vad fan som helst som tar mig framåt och ur det här, men det är som att slå huvudet i en vägg. En svart stor betongvägg. Inte mycket happy day i livet då. Bara meningslös uppgiven trötthet som jag försöker slå borrt genom att krama de två ljus jag har, Widar och Matte. Men när de båda sover så sitter jag vaken i mörkret. Det är oerhört tomt i mörkret

tungt

Somnade efter halv fyra i natt, gick bara inte att somna. Vaknade med mardrömmar och panik halv sex, lyckades somna om och sov till kvart i sju. Spelade lite på mobilen och slumrade till och gick upp tjugo över åtta. Facit drygt tre timmar sömn. En del av hjärnan känns nästan vaken och en del är zombieseg.

Fick ju kramp i vänster vad både i fredags och igår så idag är jag nästan halt. Attan vad det är ömt i vaden. Blir till att försöka massera lite igen.

Ute är det regntungt och inuti är det ännu gråare. Kramas med liten och det skingrar ångesten en gnutta, men idag är det tungt. Så genomtungt. Som om det ligger en tyngd över bröstet så man knappt förmår andas. Allt är bara genomsvart. Vill gömma mig under täcket och aldrig mer krypa ut. Vi har inga måsten bokade idag så det blir lugnt och det känns iallafall bra. Bra att något känns bra när allt annat känns som meningslös skit.

...

Ett dygn i bilder

Det senaste dygnet har varit intensivt för liten och nu sover han gott inne på sitt rum. Fredagen började med lite tidig hemgång från dagis och en ivrig väntan på att bästa vännen Odin skulle komma. De blev lite sena, men när de väl kom blev liten helt till sig av glädje och sedan var killarna igång och lekte!

galet glad liten

Själv drog jag till stallet och red på drop in lektionen som heter Gubb och tant på fredagar och som man kan anmäla sig till från vecka till vecka. Fick Lyrik, eller ja hade ju önskat honom och sedan vidtog ett seriöst markarbetets pass. Vår ridlärare är milt sagt driven och inte blev det bättre av att jag fick kramp i vänsterbenet. Inte läge att hoppa av när hon ryter i att vi ska ta bommarna i galopp på båge igen...Jisses, men vi lär oss, men det är skakiga ben och svettiga hästar. Men hon är förjäkla duktig på att lära oss och förbättra oss.

trött och svettig lyrik

Åkte hem efteråt och slappade i soffan med Jennie och Matte medan ungarna sov. Tänkte att man borde sova gott efter jobb och ridning, men nattsömnen var rätt värdelös. Sedan var ju småttingarna väldigt på i morse och redan kvart över sju undrade Widar om klockan var tio så de kunde få snickra. Sa bestämt ifrån att det var flera timmar kvar och att det inte fick spikas ännu. Men leka och greja kunde de göra ändå och det sas inte ett ord om morgontv eller barnkanalen. De hade liksom fullt upp =)

morgonbus

Strax innan tio kom vi iväg till Universeum, peppade som 17 på att få kolla in mammutar och annat bus.

istiden

Vi har ju årskort så det är ganska smidigt att gå in, få sina biljetter och sedan hålla igång. Finns ju mycket att göra, undersöka, se, leka och upptäcka på Universeum. Det är onekligen lätt att slå ihjäl mycket tid där.

som vanligt hälsade Widar på
entreroboten

Jag hann bara vara med en timme, men hann se den nya istidsutställningen med mammutar och andra istidsdjur där dinosaurierna annars är. Den var lite kul, men lite liten. Lite läskigt var det med ljuden och allt tyckte Widar. Sedan fortsatte vi med att kolla på vattnets väg, västkusten och hajarna inna jag lämnade resten. Hade ju en hoppträning att ta itu med.

vi kollade in håriga 3 m mammutar som rörde sig

Älskar verkligen att komma till stallet. Trots diset, duggregnet, leran och kyliga vindarna så är det bara välmående att svänga in på stallbacken. Hoppa ur bilen, ta sina ridgrejer, gå in i stallet, hejja på folk och hästar. Kolla hästlistan och fixa i ordning sin häst. Lukten, tuggandet av hö, stallkatten Tassel som stryker sig nära, läderdoften och en varm hästmule. Känna pirret inför dagens lektion och känna hur allt annat tjafs för en stund ger vika. Allt fokus ligger på hästen och ridningen, inget annat finns och det är så vansinnigt skönt. Jag mår bra i stallet helt enkelt! Synd bara att min hud inte är lika lycklig, har kliat mig hela dagen idag ända sedan jag ryktade Lyrik.

fixade i ordning Lyrik till dagens hoppträning

Hade en intensiv hoppträning med hoppning på serpentinbågar med tio meters volt mellan hindren, allt i galopp och helt i balans och i form. Kan ju säga att jag och Lyrik har mycket kvar att jobba med, men attan vad det gått framåt. Hade aldrig fixat detta för ett halvår sedan. Ser verkligen fram emot nästa helg då det är hopplektion på fredag, dressyr på lördagen och pay&jump dvs träningshopptävling på söndagen. Passar på att ta en ridhelg medan Matte och Widar är i Sala. Gör det för att det är kul, men också för att jag inte ska sitta ensam hela helgen med min ångest och sån skit. Så mycket bättre att då vara i stallet och må bra en stund. Eller åtminstone inte må akut dåligt. Att må bra är nog att överdriva lite.

legokaos

Efter hoppträningen åkte jag hem och duschade och en stund senare kom alla hem från Universeum. Blev en del lek, snack och legobygge innan det var dags för Jennie, Max och Odin att åka hem till sig. De var här en kortis på en 24 tim biljett. Vi hade gärna haft dem här hela helgen, men ibland går inte alla kalendrar att synka. Men snart åker vi till dem på en långhelg och det blir bra! Nu vart det dock många stora krokodiltårar då Widar saknade Odin så fort de gått ut genom dörren. Blev alldeles för kort.

underbara busungar

När de kommit iväg tog vi en sväng till Babyproffsen för att ta någon form av seriöst foto. De tar inga kort på förskolan och det är ett par år sedan vi tog något lite mer studioaktigt så Widar höll god min ett par minuter och så fick vi några bilder. Det var snabbt överstökat och vi kunde åka vidare till Biltema och Panduro. Widar kollade in några tomtar på Biltema, men konstaterade att han inte var imponerad. Snarare var tomtarna fula och han ville absolut inte ha någon egen. Kan nog faktiskt bara hålla med.

tomtar och widar var måttligt impad

tjocktomte

Desto roligare och mer intressant var det att kolla på de olika verktygen som finns på Biltema. Betydligt roligare än att gå med mamma på hästhörnan, han suckade som värsta tonåringen när jag envisades. Men det var liksom dealen, en sväng på hästhörnan och en på verktygshörnan medan Matte handlade det han behövde. Widar vill ju ha en egen fogsvans, riktig sådan och han studerade noga de olika sågarna i verktygshörnan. Det gäller att den är fin, känns rätt, har bra sågtänder osv och det är inte lätt att vara fyra år och välja en såg som man vill ha när det finns en himla massa sågar. Blev inget köp idag, men vi förevigade den rätta sågen på bild så vi vet vad vi ska visa tomten när det är dags att lämna in önskelistan till tomten i tomteverkstan på Liseberg.

att välja såg är inte så lätt

Roxette

30 år sen galet

Förgyller fredagen med att boka in en julikväll med Roxette på Slottsskogsvallen. Jag vet att det inte är samma sak som att stå längst fram i Scandinavium på 80/90talet och uppleva värsta trycket. Det är mer nostalgi även om Maries röst inte är densamma och Per Gessle ser mer än lovligt sliten ut. Men hitsen, nostalgin och en sommarkväll på Slottsskogsvallen är fullt tillräcklig för mig!

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

hårfix

Fixade håret i helgen och man kan ju lugnt säga att det behövdes. Utväxten visar ju onekligen min gråa och vita hårfärg. Mitt eget mörka hår lyser med sin frånvaro.

Men det kan Maria på Christers fixa och fixa får hon göra. Tar upp emot fyra timmar att fixa mitt tjocka, gråvita och rätt bångstyriga hår. Men det är lika skönt varje gång som jag får det gjort.

Har provat flera olika frisörer, men det slutar alltid med att jag kommer tillbaka till Christers. Går aldrig därifrån missnöjd, bara pank...

Men det är onekligen en boost att få fixa till sig. Man blir liksom pepp och det kan man behöva i höstmörkret!

på pappret ok

,,,

Ska man titta på dagen på pappret så har den väl varit ok. Jag har jobbat, sovit lite under natten, varit en sväng på Börjes och handlat ridgrejer, kramat Matte och Widar och inte somnat i några samtal. Så visst har det varit ok. Om man inte tittar på måendet eller vad som försiggår i huvudet och det kanske är lika bra att skippa att sätta ord på det. Räcker med att det är åt helvete och att den förbannade läkaren inte tycks fatta att hen ska höra sig. Det skakar i själen, vad kan man ens göra åt det? Förutom sånt man inte får. Får försöka sova snart, det lär väl gå lysande...typ

Charlotte Dujardin & Valegro Grand Prix KUR 92.161% FEI World Equestrian...

snacka om inspiration!!

lite gnäll en meningslös måndag

Det är väl känslan som genomsyrar mig och min dag idag. Meningslös grå skit där jag tvingar mig att sätta den ena foten framför den andra och hålla ihop allt på en absolut mininivå. Förmår inte mer, orkar inte mer och saknar fullständigt lust till mer. Klev upp efter att ha sovit två tim under natten, kunde aldrig somna om trots försök. Ute pissade regnet ner och det var tvärmörkt när jag vinglade ut i novembermorgonen. Har ju balansrubbningar sedan jag var sjuk i tonåren och satt i rullstol.

Balansrubbningarna och nervskadorna i fötterna har aldrig repat sig och när jag blir för trött eller helt enkelt sover för lite även för mina mått så kommer balansrubbningarna fram. Jag vinglar in i saker och håller på att tappa balansen hela tiden. I vanliga fall så sköter ju kroppen det så länge jag har koll på vart jag går, så fort jag inte ser mig för så går jag in i folk och saker och jag kan fortfarande inte stå rakt upp och ner, med fötterna ihop och blunda utan att jag svajjar och ramlar. Rätt komiskt, men inte lika kul när man är trött.

Har känslobortfall i fötterna och händerna och är darrhänt så det förslår. Allt blir så klart mycket tydligare om jag inte sover. Så darrhänt och vinglig, rätt komiskt, men det tar en massa energi att försöka hålla fokus när jag jobbar och för det mesta så går det ju. Nu med utsättningen av mediciner så har bla darrningarna blivit värre och jag skulle inte vara något vidare på prickskytte...

Nog om det. Tog vagnen till jobbet och det krävdes en hel del kraft att orka stå kvar på vagnen bland alla varmaklädda, bullriga, stinkande (varför dränker man sig i parfym? regnblöta människor. Att börja dagen på det sättet, med ett meningslöst mående och ångest gör ju knappast att man tar sig an dagen med ett sprudlande leende på läpparna...

Att kunna få ihop det hela på ytan så man utför sitt jobb och inte verkar helt lost, kan bli förvånad över att det går... Kräver förvisso att jag drar mig undan lite emellanåt och som tur är kan man göra det när man sköter dagens dokumentation och hanterar andra pappersuppgifter, mail och sånt. Sedan kan jag luta mig mot yttre strukturer i mig som fått mig att funka i andra lägen i livet, att verka som att allt är ok, jag är bra på det. Men när måendet är som det är så är det inte helt solitt, det skakar som attan så är det inte lätt.

Eftersom läkaren såklart inte hört av sig, ej heller någon annan så ringde jag kontaktpunkten igen. Pratade på nytt med någon där som var förvånad över att ingen kontaktat mig när det lagt det som ett prioriterat ärende. Blir så less. Vad ska jag göra liksom? Åka ner till mottagningen och skrika? Sånt hjälper ju föga och jag vill ju inte ha någon inläggning eller massa tabletter. Jag vet inte vad jag ska göra egentligen och vad de kan hjälpa mig med? Vad ska de göra åt ångesten när den väller över mig, får mig att krypa ihop och bara skaka? Jag vill klara av det här, men det är inte lätt när allt är spänt som en fiolsträng och spänningen bara ökar i en och drar i mig. Hur långt kan man gå innan den brister? Fick morgondagens psykologtid avbokad också på grund av psykologens sjukdom. Antar att det är höstförkylning där med som hos alla andra.

När arbetsdagen gick mot sitt slut kunde jag konstatera att det gått ok och jag traskade ut i ösregnet och tog spårvagen hem. Kramade liten och sambon och sjönk ner i soffan med världens meningslöshet över mig. Det gör ont att hålla på att drunkna i den. Att livet kan kännas så meningslöst, att det inte finns kraft eller lust att leva i all meningslöshet. Tröttheten saknade gränser så till vida att Matte pratade med mig och mitt i samtalet så tuppade jag av eller somnade till så han fick väcka mig. Skumt och lite komiskt, men också helt jäkla knäppt. Brukar inte somna när jag pratar med sambon, inte ens när man pratar om vardagligt jox. Matte skakade i min axel och jag kvicknade till, men kunde inte ge något vettigt svar. Det här var innan middagen så det var inte läge att gå och lägga sig och lika bra var väl det eftersom jag i så fall inte kunnat sova lite senare. Var vaken resten av kvällen, svårt att somna ifrån ångesten liksom. Men till slut var det bara att gömma sig under täcket. Så genomtrött och less. Petar du på mig så faller jag i bitar, upplöses som vampyrer som träffas av solen och bara smulas sönder. That feeling...

gick ju sådär med sömn

Ja, men det här går ju lysande....Somnade strax innan ett i natt och vaknade 02:53. Världens panik och bara till att stiga upp och tända lampor och få ordning på röran. Typiskt. Är tvärvaken och borde sova. Matte har tagit ansvaret för Widars uppvaknanden så att jag bara skulle kunna ha fokus på att få sova innan jobbet om några tim. Var genomtrött igår och höll på att somna till i soffan när jag rensade kort och sedan kan jag ändå inte sova. Å andra sidan, nästan två tim i ett sjok är ju bra siffror i nuläget. Men jag är ändå knastrött, trött och så less på hur det är...,

ja det var ju tur att jag inte köpte en triss...

Det är ju fånigt att jag överhuvudtaget lät mig tro att en läkare skulle höra av sig innan helgen. Självklart hörde inte en kotte av sig. Var tydligen inga bra odds för det och det var väl bra att jag skipad trisslotten. Har väl inte varit någon höjdardag, men det kunde varit värre. Halsontet har lättat lite så det är väl bra och febern har lagt sig.

Försökte sova på förmiddagen, men det gick ju såklart inte. Pallrade mig iväg till avtalad tid hos blodtrycksläkaren som var allt annat än nöjd med mina värden. Puls och blodtryck låg alldeles för högt och nu har jag täta tider mm inbokat, allt för att slippa inläggning. Men hon är bra och hon kunde också resonera kring varför tryck, puls och allt såg ut som det gjorde i och med sömnkaoset, utsättning av mediciner som påverkar kroppen, höga ångestpåslag etc.

Så nu blir det medicinjustering och täta kontroller, blir det ingen förbättring inom kort väntar sjukskrivning, inläggning och sån skit suck. Jag känner ju själv att läget inte är bra, yrsel, hjärtklappning, andfådd och så migränen som viftar med sitt fula ansikte. En klart påverkande faktor är ju att jag inte sover och att kroppen ligger alldeles för högt på kortisol och stresspåslag, vilket den ju gör när jag inte sover och kroppen inte kommer i vila.

Lär mig hela tiden vikten av att sova och ge kroppen återhämtning och alla baksidor med att kroppen inte får det den behöver. Inväntar ju sömnutredning sedan drygt ett år och det kommer kanske igång innan årsskiftet, fast troligare efter årsskiftet. Galen väntetid så jag hoppas det är värt väntan. Hon log lite i allafall när jag sa att jag kör yoga och mindfulness på friskvården som vi har med deltagarna på tisdagarna på jobbet och att jag ska börja gå på ett söndagspass i yoga där 20 min går till avslappningsövningar. Ska vila så mycket jag kan och ta det lugnt på ridningen. Ridningen är ju en av de få platser/ situationer där jag kan släppa allt annat och det ger mig återhämtning vilket är viktigt och det är läkaren med på så länge jag inte tar i för mycket. Men sedan hoppas jag verkligen att det blir ordning på det här blodtryckstjafset för jag är så trött på det.

Efter den halvdana stunden med fokus på blodtrycket släpade jag mig till frissan för att fixa håret sent på eftermiddagen. Hade bokat om tiden 2ggr redan och orkade inte ändra en gång till. Sjönk ner i stolen och lät håret bli fixat medan jag fick dryck, skvallertidningar och ryggmassage. Allt medan hårtestarna rök och den vita hårfläcken mitt i skallen fick färg.

Gjorde onekligen skillnad och jag får klappa mig på axeln för att jag inte fick psykbryt vilket krävde en seriös kraftansträngning. Av och till så rullar ångesten över mig så jag tappar andan. Men jag fixade det och håret blev helt ok. Åkte hem och var med Matte och Widar.

Väl hemma så var orken helt slut. Jag och Matte har slökollat film och Widar var också trött och somnade utan bekymmer halv nio. Han är precis som vi verkligen trött på fredagarna. Nu sitter jag här och Matte och Widar sover. Oron kryper i kroppen och allt känns allt annat än sömnvänligt. Men snart dags att försöka ändå...Är trött ju, men sova är en annan sak...

antar att jag borde vara nöjd och vad är oddsen att läkaren ringer innan dagen gått?

Antar att jag borde vara nöjd, har sovit 2,5 tim i natt och det är ju den här veckans rekord. men tro nu för all del inte att dessa 2,5 tim var i sträck, åh nej, varför skulle kroppen göra så? Nä, lägg ett par timmars vakenångest emellan och jag kan upplysa er om att nattens minuter är evighetslånga när allt man vill är att sova.

När det skaver i ögonen och huvudet bränner och vi alla vet att sömn är enda lösningen. Lägg till det en fin portion förkylning och ni inser snart att 2,5 tim är en bragd. En bragd skapad av kontaktpunktens sköterska sa att ta sömntabletter så att jag åtminstone får sova en natt. Ja, för det närmsta jag kommit läkaren är att få prata med kontaktpunkten och sedan bli uppringd av deras sköterskor som undrar hur jag tar mig igenom dagen om jag inte sover varpå jag blir lipfärdig och de undrar varför inte läkaren hört av sig.

Sköterskorna är väldigt förstående, ja vad ska de göra (?) och säger att de lägger mitt ärende som prioriterat för sover man inte så faller ju allt annat...Nä, men tjena, tänk det visste jag ju inte...Läkaren skulle hört av sig i ons, och då har jag redan väntat en vecka i och med att läkaren varit ledig. I går ringde jag kontaktpunkten och de kan se att jag varit föremål för en teamdiskussion och att läkaren skulle återkomma till mig under onsdagen vilket inte skett, vilket förvånar sköterskan. Men inte mig, det är inte första gången.

Så vad är oddsen att jag får någon form av läkarkonsultation idag, innan helgen? Tja, ungefär samma som att vinna på triss antar jag...Funderade stilla i natt på om jag skulle få bättre respons om jag gick ner till mottagningen och producerade fram en scen och vägrade gå från stället innan jag träffat läkaren? Lagom fredagsunderhållning liksom?! Å andra sidan, vad hjälper det och hur länge får man inte sitta där när man inte har en bokad tid. Vet ju att de har asmycket att göra, men lova inte samtal om det ändå uteblir. Ja, jag har telefonen på hela tiden och nära, just för att inte missa ett sånt här samtal. Sedan är jag inte så bra på att ställa till scener, allt vänds inåt istället och bottnar snabbt i att måendet är mitt eget fel för att jag inte bara klara av att hantera det.

Nåja, det är fredag och snart helg. I helgen blir det till att kurera sig, orka ridningen och sedan fira Matte på fars dag. Jag och Widar har lite planer och det är attans svårt att vara drygt fyra och inte rusa ut till pappa i köket och berätta om vilka överraskningsplaner man har...=) Kan inte låta bli att le när jag påminner liten om att vi ska ha hemlisar så pappa blir överraskad. Man kan liksom se hur fantastiskt liten tycker en ide är och hur det liksom pyser i varje por om glädjen att få berätta om det finurliga, busiga överraskningstanken man fått. Vi får se om regnet fortsätter i götet eller om molnen kan spricka upp och ge oss lite ljus. Så ni ser, har inget att klaga på egentligen, borde sålunda vara nöjd med allt. Det vore jag nog om inte det förbannade ångest och depressionsmörkret försökte kväva mig.

Head to Head: Beezie Madden vs. McLain Ward

kolla sista språnget som Beezie Maddens häst gör, vilken kämpe!

piece of poetry

Arty Necklace 1299  kr silver och howlite

Piece of poetry är ett svenskt företag som skapar vackra smycken. Jag skulle gärna ha flera av dem, men det är lite en cashfråga. Men önska sig kan man alltid och funderar på att försöka smida ett eget armband på sikt. Men i nuläget kan man gå in på deras hemsida Piece of poetry och titta på allt vackert och kanske skriva upp något på önskelistan inför jul eller nästa års 40 års present!

Arty armband silver howlite
1995 kr

Arty ring 1499 kr
min absoluta favorit tillsammans
med armbandet i samma stil

Cubiq ring, silver howlite,
1499 kr

Cubiq  silver armband 1995 kr

sjuk och eländig

sjuk och eländig

Metallica - The Unforgiven II [Official Music Video]

måste vara en av världens bästa låtar

Ljusstake vänskapsknuten svenskt tenn

2900 kr svenskt tenn

Om jag hade en massa cash så hade jag nog skaffat mig en. Är inte överförtjust i Svenskt tenn som för det mesta är galet dyrt. Men den här vänskapsknuten är verkligen så himla fin! Men dyr...

sju, ska inte det vara ett bra tal? hm kanske inte vid medicinutsättning...

Min sjunde vecka i utsättningen och min första vecka utan några mediciner annat än allergi, blodtryck och migränmediciner och min hjärna går på overload. Flera olika preparat utsatta, en tablett i taget och jag befinner mig i en värld som inte längre kan kontrolleras.

Jag håller mig benhårt i all yttre struktur jag har, håller mig i allt som inte får mig att drunkna eller själen att skaka så till den milda grad och mitt inre är som jordbävningar som river upp avgrundsdjupa sprickor. Mörka avgrunder som hotar sluka mig och sända mig ner i ett mörker utan ljusning. Att det kan vara så mycket mörker, evighetssvärta och smärta i en människa...av något som man inte kan se eller ta på, men som känns, som känns så till den grad att du knappt förmår fungera en dag, en timme, en minut eller ett andetag till.

Inte längre några sömnmediciner och jag är mer vaken än sovande, men det är inget vaket piggt jag utan en människa så trött att hon vill inget hellre än att få sova, men får inte göra det. Somnar jag vaknar jag inom en timme i mardrömmar och panik/ångest så kraftig att jag bara måste gå upp, tända lampan och försöka distrahera mig bort från allt som skrämmer ihjäl mig.

Ibland vaknar jag och tror att det måste vara morgon snart bara för att titta på klockan och inse att jag sovit 25 min och nu börjar allt om. Gå upp, lugna ner mig och försöka somna igen vilket kan ta timmar. Ibland vågar jag inte ens somna för när jag blundar så rusar hjärnan in i mardrömmar så vidriga att jag knappt vet vad som hänt på riktigt och vad som bara är hemska drömmar.

I natt gick det inte alls. Matte hade lagt sig hos Widar för att jag skulle få sova, men vid halv ett var jag tvungen att be honom sova hos mig för mardrömmarna och det som sker mellan vakenhet och sömn var så ohyggligt att jag bara inte kunde vara ensam.  Tokigt hur man kan hålla på som vuxen!

Vid fem i morse var det litens tur, då hade han drömt något hemskt och storgrät. Han fick komma in till vår säng och somnade medan han höll mig i handen. Kan säga att Mattekraken inte heller fick många timmars sömn i natt, både en sambo och en son som höll på med mardrömmar...ja, vi har det spännande här i götet...Kom iväg till jobb och förskola gjorde vi i allafall.


Jag har inte sovit en hel natt på 3 veckor nu och jag börjar känna mig i det skicket jag var när jag sökte hjälp på vårdcentralen i september 2010. Ständiga uppvaknanden, vissa nätter sover jag inte alls, andra 1-3  timmar och hjärnan funkar inte helt. Hudlös, upplöslig och förvirrad med tårarna bakom ögonlocken och en sådan enorm hopplöshet. Den där dvalan som jag hamnade i efter kvällsmedicinen lyser helt med sin frånvaro nu.

Det känns som om något bankar på hjärnan hela tiden och kräver sin uppmärksamhet hela tiden. Trodde jag höll på att få ep eller bli helt tokig när jag började känna som strömstötar i huvudet, inuti huvudet. Som när du tar i ett elstängsel och det bara smäller till, den känslan inuti huvudet.

Ringde kontaktpunkten för i den här stan kan man aldrig ringa direkt till sin läkare eller annan sjukvårdskontakt och ställde frågan. Dessvärre var läkaren ledig och jag ringde 1177 och fick veta att jag inte alls var galen utan det var en biverkan eller utsättningssymtom från en av mina mediciner. Kan kallas "brain zaps", känns som elektriska stötar genom huvudet, ner i käken och ger en känsla av att känna sig overklig, desorienterad, yr, illamående vilket min psykolog kände igen när jag beskrev dem. Ett annat utsättningssymtom är just insomnia vilket milt sagt exploderat de sista veckorna.

Min psykolog undrade vid dagens möte försiktigt om jag jobbade heltid fortfarande vilket jag ju gör och hon var väl inte helt nöjd med detta. Men jobbet och dess struktur och tvång på att fokusera på andra och annat än mig själv är en av de sakerna som är viktiga just nu. Jag kan inte ligga hemma och älta allt och få maximala ångestpåslag. Jag får det att funka hyggligt på jobbet, det är snarare så att så fort jag kliver ut genom dörren så väller allt över mig och jag förmår inte att hålla allt i schack. Klarar inte av trängseln på spårvagnen, får kliva av med gråten i halsen, får ångest och panik i en enda röra.

Är så skönt att komma hem, krypa upp i soffan och få krama min älskade unge och fina, kämpande sambo. Är så trött och ångestfylld att jag inte förmår se på mina favoritprogram eller läsa böcker igen. Innan medicinutsättningen hade jag ju äntligen börjat få upp farten och orken i läsandet, nu läser jag samma mening om och om igen och fattar ändå inte vad jag läser. Blir galen av det. Försöker dagligen påminna mig om att det är övergående.

Utsättningssymtomen ska klinga av och då lär det framgå vilka bekymmer som finns kvar och var mitt mående är. Locket som legat på känslor och som väl fungerat som ett lager mellan vad jag känner och att känna för mycket eller för lite vilket är både jobbet och förvirrande.

Känner mig hudlös och gråten vill välla upp vara sig jag ser hemska saker, hör fina saker, känner hopplöshet eller bara ser stjärnhoppningen på barnkanalen eller får en kram av min älskade unge och påminns om att jag inte är den mamma jag vill vara för honom.

Har lite problem med att lipa i tid och otid, på nåt vis tog gråten slut under alla nätterna när det var amningsförsök, mjölkpumpning och koliknätter. Lipade jämt då, det tog liksom inte slut. Nu fastnar gråten i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Istället gör det så ont att benen viker sig, man tappar andan och skulle kunna göra vad som helst som bara tog bort allt som gör så förbannat ont.

Min psykolog skulle iallafall ta upp hur jag mår på utsättningen på teamet och be läkaren ringa imorgon för telefonkonsultation. Hon blev lite stressad över mitt mående och min sömn och vi vet båda två att när jag sover dåligt eller inte alls så blir min kraft att hantera negativa tankar och impulser minimala och min eventuella livslust smulas sönder till ett intet. Det är svårt att tänka konstruktivt och hantera vardagen när man saknar kraft och hjärnan går på repeat. Finns ju alltid utvägar, men de kanske inte är de som man ska välja. Till dess kramar jag på de mina och försöker hålla mig i tanken att det kommer gå över eller hur...?